Svårt att läsa månadskrönikan? Läs det på min hemsida:
Klicka här


Månadskrönika av Lars Elinderson
2010-04-01

Syftet med mina månadskrönikor är att försöka ge en fördjupad bild av de frågor jag arbetar med i riksdagen. Jag har tidigare bland annat behandlat bakgrunden till finanskrisen, beskrivit den globala finansmarknaden funktion och kopplingen mellan finansiell ekonomi och realekonomi, jobbskatteavdragen och sysselsättningen. Förra krönikan handlade om varför ett exportberoende land som Sverige ofta drabbas hårdare än andra länder av svängningar i konjunkturen. I den här krönikan försöker jag beskriva räntans effekter på samhällsekonomin.

Viktigt att följa räntans utveckling

En av de viktigaste uppgifterna i mitt uppdrag i Finansutskottet är att följa utvecklingen på finansmarknaderna – både nationellt och internationellt. Förändringarna av marknadsräntorna är signaler som visar läget i ekonomin, och påverkar både regeringens/riksdagens och Riksbankens bedömningar av finanspolitiska och penningpolitiska åtgärder.

Om räntorna stiger, visar det att den ekonomiska aktiviteten ökar, vilket också påverkar inkomster, sysselsättning och andra realekonomiska faktorer. Men stigande räntor ger också signaler om högre priser, som är den viktigaste faktorn för riksbankens räntebeslut. Även om centralbanker (i Sverige Riksbanken) på olika sätt kan påverka räntenivåerna, är det i grunden marknaden som styr den ränta som hushåll och företag måste betala på sina lån respektive får på sitt sparande.

Hur sätts räntan?

Räntenivån i en ekonomi styrs av utbudet och efterfrågan på pengar. Utbudet/tillgången till pengar och andra betalningsmedel bestäms av riksbanken, medan efterfrågan avgörs av hushållens och företagens behov. I en högkonjunktur, när hushållens och företagens efterfrågan på pengar ökar, stiger räntan och vice versa.

Centralbanker kan ”manipulera” räntenivån i ekonomin genom att påverka penningmängden, eller genom att till exempel låna ut pengar till bankerna till en fastställd ränta. Genom att på så sätt påverka räntan kan Riksbanken öka eller sänka den ekonomiska aktiviteten i samhället. Om Riksbanken upplever att inflationen är på väg att stiga kan den höja räntan och se till att ekonomin kyls ned och inflationstakten minskar. Det omvända sker då Riksbanken istället sänker räntan och på så sätt ser till att konsumtion och investeringar stimuleras.

Så här fungerar Riksbankens räntestyrningssystem 

Riksbankens möjligheter att styra räntan i ekonomin bygger på att Riksbanken alltid kan bestämma räntan då ett bank behöver placera eller låna i centralbanken med en dags löptid. Genom att styra dagslåneräntan påverkar Riksbanken de korta marknadsräntorna. Förenklat speglar de korta marknadsräntorna den förväntade utvecklingen i dagslåneräntan. En högre räntenivå ger en lägre aktivitet i ekonomin och därmed ett lägre inflationstryck och vice versa.

Riksbanken har flera medel till sitt förfogande för att styra dagslåneräntan:

För det första tillhandahåller Riksbanken så kallade ”stående faciliteter”, som innebär att bankerna kan låna pengar av respektive placera pengar hos Riksbanken över natten. Den ränta som banken får då den placerar pengar hos Riksbanken över natten är Riksbankens inlåningsränta. På motsvarande sätt får banken betala Riksbankens utlåningsränta om banken lånar pengar av Riksbanken över natten. Inlåningsräntan är "golvet" och utlåningsräntan "taket" i den så kallade räntekorridoren som är knuten till reporäntan. Dagslåneräntan kommer alltid att hamna inom räntekorridoren eftersom en bank med lånebehov alltid kan låna i Riksbanken till utlåningsräntan och en bank med placeringsbehov alltid kan placera överskottet i Riksbanken till inlåningsräntan. Eftersom det är en differens mellan inlånings- och utlåningsräntan har bankerna ett incitament att komma överens om en ränta som ligger mellan den ränta som respektive bank skulle få betala eller erhålla hos Riksbanken.

För det andra använder Riksbanken reporäntan som den viktigaste signalräntan. Med denna ränta signalerar Riksbanken var dagslåneräntan ska ligga en vecka framåt. Det är Riksbankens direktion som fattar beslut om reporäntan. En repa (från engelskans repurchase agreement) är ett köp av värdepapper med ett samtidigt avtal om att köpet ska gå tillbaka ett bestämt antal dagar senare. Om banksystemet har ett underskott mot Riksbanken tillgodoses detta genom att Riksbanken genomför en repotransaktion varje vecka (det vill säga Riksbanken köper värde-papper). Om banksystemet istället behöver placera, ger Riksbanken ut riksbankscertifikat.

För det tredje genomför Riksbanken så kallade ”finjusterande operationer” varje dag för att stabilisera dagslåneräntan. Det sker genom att banksystemet som helhet får låna eller placera i Riksbanken till reporäntan plus/minus 0,1 procentenheter, beroende på om det finns ett sammantaget över- eller underskott mot Riksbanken. Detta leder till att dagslåneräntan hålls inom ett smalare band än räntekorridoren och bidrar till att den penningpolitiska signalen blir tydligare.

Vad är en ”normal” ränta?

Reporäntan kan delas in i två komponenter – förväntad realränta och inflation. Ekonomisk teori pekar på ett långsiktigt samband mellan realräntan och den ekonomiska tillväxten, en bild som bekräftas av forskningen:

Kort kan sambandet beskrivas på följande sätt: Hushållen antas vilja jämna ut sin totala konsumtion över tiden. En högre tillväxt, och därmed förväntningar om högre framtida inkomster, innebär att hushållen väljer att konsumera mer idag och spara mindre. För att öka sitt sparande (= minska sin konsumtion idag) kräver hushållen en högre avkastning på sitt sparande i termer av högre realränta. Samtidigt innebär en högre ränta att fler investeringar blir lönsamma, vilket ökar tillväxten i ekonomin. Realräntan kan därför beskrivas som ett ekonomiskt mått på tillväxt.

Den genomsnittliga tillväxten i ekonomin under en längre period kan ge en bild av hur hög den långsiktigt normala realräntan är. Om inflationen är lägre än den nominella räntan är realräntan positiv, och ekonomin i tillväxt. Om inflationen är högre än den nominella räntan innebär det en negativ realränta. Riksbankens penningpolitiska mål syftar därför till att åstadkomma en positiv realränta (tillväxt i ekonomin) genom att hålla inflationen lägre än den nominella reporäntan. En styrränta (reporänta) på 0,25 procent som dagens är således inte hållbar på lång sikt, utan motiveras av de höga ”riskpremier” som bankerna tvingas ta på grund av finanskrisen.

Historiska data visar att realräntan i Sverige och de flesta jämförbara länder legat i nivån 1,9-2,4 procent per år under de senaste tjugo åren. Med inflationsförväntningar som överensstämmer med Riksbankens inflationsmål (2 procent) pekar därför den historiska tillväxten (realräntan) på en långsiktig reporänta på mellan 3,9 och 4,4 procent.

Taylors regel

Verkligheten är naturligtvis mer komplicerad än så. Dels skiljer sig de ekonomiska förutsättningarna, och därmed också förutsättningarna för penningpolitiken, mellan olika konjunkturfaser. En beräkning av normala räntenivåer bör därför ta hänsyn till konjunkturella faktorer. Ett enkelt sätt att rensa för konjunkturens effekt på ränteläget är att beräkna ”jämviktsräntan” med hjälp av ”Taylors regel”. Enligt denna gör centralbankerna förändringar av styrränta med hänsyn till inflations- och BNP-utvecklingen. Enligt Taylors regel ska centralbanken sätta sin styrränta på en nivå där inflationen är lika med inflationsmålet. Genom att sätta in historiska data för den nominella reporäntan, avvikelser från riksbankens inflationsmål och ekonomins kapacitetsutnyttjande (bland annat arbetslöshet, lagerförändringar etc) i Taylors ekvation kan man beräkna den ”normala” räntan.

Det finns både för- och nackdelar med att använda denna modell för att beräkna räntan. Å ena sidan är det lätt att göra jämförelsen när beräkningen sker på samma sätt och med samma enkla formel för alla länder. Å andra sidan är Taylorregeln en alltför grov beskrivning av penningpolitiken för att ge ett precist mått på den normala styrräntan (reporäntan), inte minst eftersom det skett stora förändringar i penningpolitikens uppläggning de senaste decennierna. Därför gör alltid centralbanker och andra ekonomiska bedömare kontinuerliga och bredare analyser och bedömningar av den realekonomiska utvecklingen när de bedömer en lämplig nivå för styrräntan i varje enskilt läge.

Under de senaste åren har finanskrisen inneburit att kravet på finansiell stabilitet stått i centrum för centralbankernas penningpolitiska beslut. Behovet av likviditet och stöd till finansmarknaden har ansett viktigare än att stabilisera inflationen. När penningpolitiska bedömare talar om ”onormalt låg ränta” innebär detta att centralbankerna valt att lägga styrräntorna på en lägre nivå än vad till exempel Taylors regel indikerar. Eftersom lågkonjunkturen samtidigt inneburit ett lägre inflationstyck än normalt, anser de flesta att detta ändå inte medfört en målkonflikt för penningpolitiken på kort sikt. På längre sikt är dock en sådan situation ohållbar.

Ränteskillnader mellan länder

I en värld med fria kapitalrörelser bestäms inte den nominella räntenivån i varje land oberoende av de nominella räntorna i andra länder. Kapital har en tendens att strömma dit ränteläget är högst, vilket minskar skillnaderna i nominella räntor. Vissa ränteskillnader kan dock bestå under en lång tid till följd av olika risk- och likviditetspremier. För statlig upplåning inom OECD-kretsen är visserligen kreditriskerna små, men risker förknippade med valutakursförändringar och skillnad i inflationsnivå kan vara stora, åtminstone på lite sikt. Det är bland annat av den anledningen den svenska reporäntan (och inflationen) under normala förhållanden är högre än i länder med stora och mer stabila valutor.

Den nominella räntenivån i ett enskilt land avviker normalt inte mycket från det internationella ränteläget. Strukturella skillnader kan dock göra att den bilden förändras. Om t ex ett land har stora underskott i sina statsfinanser, vilket ofta också innebär ett underskott i bytesbalansen, medför detta också ett högre inflationstryck och en högre räntenivå än i länder med stabila statsfinanser och positiv bytesbalans. Det är den situation en stor del av världen befinner sig i idag – efter finanskrisen.

Ekonomisk teori (och historiska data) talar för att stora underskottsländer som USA, Storbritannien, Grekland, Spanien och Portugal (och kanske Frankrike och Italien) kommer att ha ett högre längsiktigt ränteläge under de närmaste åren än till exempel Sverige, Finland och Tyskland – som har strukturella budgetöverskott och positiva bytesbalanser. Även om centralbankerna försöker motverka en sådan situation genom att hålla en låg styrränta (reporänta) kommer ändå marknadsräntorna i underskottsländerna att anpassa sig uppåt.

Hur påverkas ekonomin av en räntehöjning?

Räntan påverkar företag och hushåll på olika sätt. I första hand är det nettoskulden som avgör om man tjänar eller förlorar när räntan förändras. Men räntan påverkar också konsumtion och investeringar, och därmed också inkomsterna.

Företag som generellt sett brukar anses vara mer räntekänsliga är framför allt fastighetsbolag – och bankerna själva: Fastighetsbolag är oftast högt belånade och en räntehöjning slår därför direkt på bolagets räntekostnader. Bolagen är olika skickliga på att hantera ränterisken och tar olika risker. En viktig faktor i sammanhanget är den så kallade räntebindningstiden.

Bankerna tjänar generellt sett på högre räntor. Det ökar utrymmet för att skära emellan på in- och utlåningsräntorna, det så kallade räntenettot. Konkurrensen om kunderna har dock hårdnat på bankmarknaden och möjligheterna att öka marginalerna på lånen är inte lika stora som förr.

En annan grupp av företag påverkas av höjda räntor är producenterna av sällanköpsvaror. När räntorna höjs får folk helt enkelt mindre kvar i plånboken, framför allt för att bostadskostnaderna ökar. Handelns utredningsinstitut gör bedömningen att 1 procentenhets räntehöjning minskar handelns tillväxt med 1 procent.

Totalt sett innebär en räntehöjning att både konsumtion och investeringar minskar – vilket är själva syftet med att höja styrräntan – eftersom det samtidigt innebär att inflationen bromsas upp. På motsvarande sätt innebär en räntesänkning att konsumtion och investeringar ökar när räntan sjunker.

Jag hoppas att denna beskrivning av hur räntan påverkar samhällsekonomin ger en ökad förståelse för sambanden mellan finanspolitiken och penningpolitiken, och därmed också gör det lättare att förstå brunden för hur ekonomin i sin helhet fungerar.

Jag önskar alla mina läsare en skön och avkopplande helg och en GLAD PÅSK!

 



lars.elinderson@moderat.se
Nyhetsbrevet skickades till: {EMAIL}
Avregistrera dig här

Senaste nytt från min hemsida:
- V13 - 29 mars - 5 april 2010
- V12 - 22-28 mars 2010
- V11 - 15-21 mars 2010
 
Besök mig på nätet:

Debatt, Nyheter,
Kommentarer...

http://www.elindersson.moderat.se