I sin (skade)glädje över att sysselsättningen ”bara ökat några tusen” sedan Alliansen tillträdde glömmer Monica Green bort att vi då stod på toppen av en högkonjunktur, medan vi nu befinner oss i en lågkonjunktur som många anser är en av de värsta sedan 1930-talets depression:
Före finanskrisen bröt ut och i ett slag nästan förlamade världshandeln hade sysselsättningen ökat med cirka 180 000 heltidsarbetande i förhållande till hösten 2006. Sedan dess har siffrorna naturligtvis förändrats. 100 000 arbetslösa i exportindustrin påverkar naturligtvis också sysselsättningsnivån. Men det som skiljer den nuvarande lågkonjunkturen mot tidigare lågkonjunkturer är, att sysselsättningsnivån i den svenska ekonomin inte sjunkit i samma utsträckning som arbetslösheten ökat. I sig är det näst intill en sensation att sysselsättningen till och med är högre idag än under högkonjunkturens topp för fyra år sedan!
Att vi klarat sysselsättningen så bra under krisen beror på flera saker: Framför allt naturligtvis reformerna på arbetsmarknaden, jobbskatteavdraget och förändringarna inom sjukförsäkringen. Lägre skatt på arbete har också medfört att den privata konsumtionen hållits uppe. De så kallade ROT/HUS-avdragen är också ett exempel på reformer som påverkat sysselsättningen.Dessutom har regeringen förhindrat stora neddragningar i den kommunala verksamheten genom omfattande, tillfälliga krisbidrag till kommuner och landsting.
Med den socialdemokratiska politiken hade lågkonjunkturen förmodligen utvecklats på samma sätt som tidigare långkonjunkturer med växande arbetslöshet och sjunkande sysselsättning – med sämre statsfinanser, minskade kommunala skatteintäkter och ett långsiktigt växande utanförskap som följd.
