Den etablerade svenska synen på diskriminering är att det är grupper – inte individer – som diskrimineras. Kraven på ”jämställdhet/jämlikhet” har blivit ett övergripande mål i samhället, trots att det i går ut över enskilda medborgares rätt att prövas utifrån erfarenhet, kompetens och kunnande.
Kvotering har alltid varit vänsterns lösning – både på ”diskriminering” och dess kollektivistiska tvilling ”jämställdhet”. Inte bara utbildningssektorn, utan också arbetsmarknaden och andra delar av samhällslivet präglas av samma synsätt: ”Vår arbetsplats har idag övervägande kvinnliga medarbetare” eller ”Vi ser gärna kvinnliga sökande till tjänsten” är tillräckligt tydliga signaler för att få arbetssökande av ”fel kön” att avstå från att söka tjänster eller uppdrag – oavsett vilka förutsättningar man har för jobbet. Att överklaga eller protestera är oftast meningslöst. Underrepresentation betraktas både i den allmänna debatten och delar av lagstiftningen som diskriminering, oavsett hur de enskilda individernas förutsättningar ser ut.
Men tydligen har lagstiftarna missat något. De rättsliga processerna kring vissa högskolors antagningsförfarande visar att det finns invändningar mot detta synsätt. Tobias Krantz besked att jämställdhet inom utbildningsväsendet inte ska åstadkommas genom diskriminering av enskilda studenter av ”fel kön” utan genom riktade insatser för att ge alla studenter samma förutsättningar att konkurrera med kunskap, kompetens, ambitioner och engagemang som grund är det en stort steg för verklig jämställdhet – och för att förhindra diskriminering. Det är lysande!
